Australien, New Zealand, London, Paris, Rom, Kina, Japan, Island, USA, Afrika, Sydamerika... Jag ska skriva lite om drömmar och hur viktigt jag tror att det är.
Jag sitter här i Noosa och bläddrar lite i en folder om "The Kiwi Experience" - alltså en busstur man kan göra över hela New Zeeland för ett fast pris. Passet räcker i 12 månader (lika länge som visumet) och bolaget står för boende vid varje "hop-off"... Bra deal!
Man får se Tongario National Park, Pancake Rocks och ca 10 fantastiska platser gratis, och är man villig att betala lite mer så räknas bl.a Queenstown som den södra hemisfärens äventyrscentrum! Adrenaline-junkies och extremsportare från hela världen samlas på ett och samma ställe för att göra allt!
Needless to say så vill jag verkligen åka dit (när jag lika väl är i närheten, tänker jag...)! Jag vill se Hobbiton och Mount Doom, jag vill hoppa världens bästa bungy-jump, jag vill rida genom öppna fält och campa under stjärnorna, jag vill paddla kajak i uråldriga grottor och jag vill simma med delfiner! Jag vill prova Zorbing, jag vill se glaciärerna, jag vill, jag vill, jag vill...! Det finns så otroligt mycket att göra när man inser att det enda som hindrar en är en själv! Livet är långt och vackert och vi är inte bara vid liv, vi lever!
Problemet med att resa såhär är bara att man inser att man faktiskt vill se så mycket. Det finns inte en chans i världen att jag kan hinna se allt jag vill se på den här resan utan jag måste åka hem innan jag kan åka tillbaka. Ja, inte tillbaka till Australien då. Jag vill resa runt hela världen.
Jag vill se Zen-tempel i Asien, freskerna i Rom, jag vill bo i London och jag vill tågluffa Europa...! Bangladesh, Indien, Spanien, Hawaii. Listan är lång. Och det är tack vare personer som Tara och Mark.
När man träffar människor med drömmar så smittar det av sig och det är underbart! Jag älskar att se människor skriva sin historia. Alla skriver sin egen berättelse med sina egna karaktärer och varje bok är unik. Den gemensamma nämnaren för alla som skriver är att det är viktigt att leva sig in i historien med entusiasm, tro, hopp och kärlek. Även om det visar sig att man beskriver en dystopi så brukar de flesta böcker sluta lyckligt och ärligt talat så gillar jag, mer eller mindre uteslutande, böcker som slutar lyckligt.
Jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu; att ständigt vara på resa och inte veta var man ska bo nästa vecka ingjuter ett lugn som infinner sig alltför sällan. Man inser hur glad man kan bli över så lite när man inte har någonting och jag ska försöka komma ihåg känslan som man fick när jag såg att jag hade en sänglampa - en alldeles egen sänglampa.
