Eller försökte, i alla fall.
Vi vaknade tidigt på morgonen och hoppade i bilen för att köra ungefär femton minuter till ett informationscenter vid foten av Tongariro. Vi gick in och pratade med kvinnan bakom disken. Det var nämligen så att vi var lite oroliga över vädret och att vi inte skulle hitta upp - en tjock dimma hade rullat in under natten.
På grund av vädret så rekommenderade hon verkligen inte att försöka bestiga berget. I själva verket så sa hon att det var så gott som omöjligt. Vi skulle behöva riktig bergsutrustning, spikskor, kompass, walkietalkies och, framför allt, vattentäta kläder.
Så där stod vi, i jeans och mössa, och såg besvikna ut. Bara tanken på att vi kört så långt för att bli hindrade av vädret, liksom...
"Fuck it," sa Richard, "Yolo."
Jag kunde inte ha blivit mer taggad.
Men det var fan inte lätt att hitta...
Man såg inte jättelångt, och det var ändå bättre sikt i början (då jag fortfarande kunde ta bilder) än vad det var lite längre upp.
Vi stötte på lite humor också...
Och tack och lov så fanns det några trappsteg utsatta.
Lite då och då lättade dimman i någon minut...
Men till slut var jag tvungen att lägga ner telefonen i fickan för att skydda den mot regnet.
Ja, det var ju klart att det skulle börja regna också. Efter ungefär en och en halv timmes promenad i ständig uppförsbacke mötte vi andra vandrare som försökt sig på en Alpine Crossing som inte riktigt gick ända upp på berget. Alla sa åt oss att vända.
Vi mötte en skolklass som hade friluftsdag. Några av barnen hade alltså blåst omkull bara för att vindarna var så starka. "Men äsch," sa vi till varandra, "kan barnen så kan vi."
Så vi trotsade dimman, regnet och blåsten och fortsatte uppåt. Trötta och törstig släpade vi benen efter oss och turades om att bära ryggsäckarna med det lilla vattnet vi hade kvar.
När vi var alldeles genomblöta nådde vi en skylt. Det blåste starka vindar från nordväst, regnet smattrade i våra ansikten och dimman gjorde det näst intill omöjligt att se. På skylten kunde vi i alla fall urskilja att vi stod vid foten av Mt Doom. Vi stod på samma plats som Peter Jackson hade filmat kratern ifrån. Problemet var bara som följande;
Vi kunde inte se ett skit.
Det syns återigen väldigt dåligt på bild men det lutar uppför i närmare 45 grader. Den svart stenen på marken är svalnad magma från ett tidigare utbrott.
Från den här punkten slutade den utmärkta "vägen". Efter den här bilden var det bara att klättra rakt mot kratern, vilket skulle ta närmare två timmar.
När vi insåg att vi skulle behöva klättra utan sikt, i blöta kläder, i fem graders värme, utan vatten och med en fem timmars promenad tillbaka så tog vi det jobbigaste beslutet jag har tagit på ett halvår; vi beslöt oss för att vända.
Sliten och besviken...
Det var en upplevelse i alla fall.
Och jag var faktiskt på Mt Doom.
Jag menar, hur besviken kan man vara när man sätter sig i bilen, får upp värmen, åker i några timmar, slår läger två mil från motorvägen och inser att man slår upp tältet i Yttre Fylke? The Outer Shire?
No comments:
Post a Comment