Men eftersom vi var rätt slutkörda efter dagen innan så svängde vi av vid västkusten och tog ett morgondopp. Vattnet var kallt men solen gassade på så man frös inte. Jag ska inte ljuga; fan vad bra man har det.
Efter lunch någon gång så rullade vi in i en park vid östkusten norr om Wellington. I samma park spelade Peter Jackson och hans filmteam in alla scener från Helms Deep. Ett väldigt riktigt och väldigt aktivt gruvschakt fick spela riket från trilogin men tyvärr hann vi inte se detta gruvschakt då vi hade för bråttom till ett annat ställe.
Jag måste ta tillfället och skriva om flugorna som finns här i NZ. Det enda du behöver veta är att de är massiva. Ungefär samma storlek som min tumme, mattsvarta och med stora, genomskinliga vingar (som de slår mot varandra så att det smäller) lever de i stora grupper nära vatten.
När vi skulle gå från parken efter att Richard hade hittat en stor och död spindel, i handfatet vid toaletterna, som han hade lekt med ett tag, så såg vi att det satt en jävla massa flugor överallt. Vi tänkte inte mer på det utan gick in på stigen mot parkeringen. Träd, buskar och stenar torkade upp sig på alla sidor om oss.
Vi kom till en träbro, 150 meter från bilen. Då upptäckte vi att även bron var hem åt flygfän; lätt irriterad så sparkade Richard till en av flugorna på marken. Vi skrattade till.
Då lyfte skogen runt om oss. Jag vände mig om och såg ett svart, ilsket moln av flugor som omgav oss. Jag ropade åt Ted och Richard som fortfarande stod och skrattade. Helt plötsligt hörde vi ett högfrekvent surrande och knäppande från de upprörda innevånarna - så högljutt att det var det enda vi kunde höra.
Ted vände sig mot mig i samma stund som en svart projektil, ungefär samma storlek som en vuxen mans tumme, svepte ner från ovan och nästan trasslade in sig i vår göteborgares kalufs.
Bakom honom började Richard skrika, panikslagen och med en värkande högerfot (han hade såklart sparkat in i en sten när han försökte sparka flugan på marken) innan han vände sig mot oss andra och såg att vi redan var på väg därifrån, i full fart. Kopparbergssonen började också sprinta men fick genast problem då han bara hade på sig flipflops, som han givetvis tappade, innan han snubblade till på grusgången och kollapsade i diket.
Delvis skräckslagna, delvis paralyserade av komiken i det hela, sprang vi med tårarna rinnandes hela vägen till de öppna ytorna i parken igen!
Jag skrattade så att jag fick ont i magen.
Spindeln och Richard. Lyckligt ovetande om prövningarna som komma skall. "Haha, nu kommer dom, nu kommer dom... Fan, nu kommer dom!!"
Vi tog en timme med lite terapeutisk bollkastning vid bilen, åt lite mat och njöt av vädret. När vi till sist tog oss iväg åkte vi norrut igen - men bara i någon timme.
Vi kom fram till vårt mål för dagen runt klockan 2. Vet ni vad det var för ställe?!
Här badar jag i River Anduin. Det var kallt.
Det var rätt så coolt att se River Anduin på riktigt. Det såg verkligen precis ut som i filmen...!
Vi badade, kastade sten ett tag och sen åkte vi vidare...
Vi hittade de här ankorna som simmade i River Rohan. Vi badade här också.
Det var sjukt coolt att se de båda floderna! De är alltså filmade på två olika ställen efter samma flod just norr om Wellington så det tog knappt tjugo minuter att åka mellan de två platserna. Sjukt bra dag.
Efter allt badande så åkte vi nästan 10 mil för att slå läger vid ett av de finaste platserna hittills. I närheten av Dimholt Road, för de som vet vad det betyder...!
No comments:
Post a Comment