Dagen började med en löptur. Jag och Ted sprang närmare tre kilometer innan frukost. Det är nog den finaste löprundan jag någonsin sprungit. Det var kullar och berg, stora stenar, enorma träd, hästar och får överallt. Och utsikten alltså, vilken utsikt! Panorama-bilden nedan är inte i närheten lika bra som upplevelsen var, känslan av vinden i ansiktet, doften av ängar och skog samt känslan av enorm frihet. Fantastiskt!
När vi kom tillbaka till hostelet var det bara att packa ihop våra grejer och checka ut. $18 per skalle och natt, trots att vi bodde i tält. Vilket jävla överpris alltså...!
Men sen var det bara äventyr resten av dagen!
Vi började med att gå till Whangarei falls som låg alldeles precis vid hostelet. Innan vi gick dit så visste vi inte att det var det mest fotogeniska vattenfallet i Nya Zealand. Det förstod man dock när man kom dit.
'Fint nå' gu' förbjude'!
Som att promenera i Eden liksom.
Det där är jag, mellan de två stora stenarna till vänster om fallet.
Vi var där i närmare två timmar - njöt av utsikten, badade (de hade ett rep som man kunde svinga sig i och dyka från innan själva fallet) och klättrade runt på stenarna. Mäktigt värre, bilderna gör det inte rättvisa. Och gratis var det också.
Efter en snabb lunch på hostelet så tog vi vår Toyota och begav oss till Abbey Caves som låg i närheten av Whangarei. Jag, Ted, Richard, Max och kanadensaren Scott från kvällen innan tog på oss löpskor och badshorts innan vi gick ner mot de tre grottorna som kallades för Organ, Middle och Ivy.
Att klättra in i Organ Cave är helt klart en av de bästa upplevelser jag haft. Tyvärr finns det inga bilder därifrån - det gick inte att ta med sig kamera eller telefon. Bara ingången till grottan krävde nästan ett rep; vi fick hala oss ner, sakta och försiktigt.
När vi kom ner i grottan hade vi ungefär två gånger två meters spelrum i en lång, mörk korridor. Vatten rann mellan stenar och stalaktiter efter marken och kylan gjorde vår andedräkt synlig i ljuset från ficklamporna. Vi stod stilla i nån minut för att vänja ögonen vid det lilla ljuset vi bar på.
När vi rörde oss längre in i mörkret fick vi klättra över stenar, krypa ihop under klippblock och hopa över vattendrag. Det tog inte lång tid innan skorna var genomblöta och vi vadade genom iskallt vatten upp till knäna.
Jag (som gick först) kom in i en liten naturlig grottsal, fylld med stalagmiter och stalagtiter, då jag såg något som liknade spindelnät i taket och släckte min lampa. När de andra kom in sade jag åt dem att göra detsamma.
Allt blev mörkt. Alla var tysta. Vi kände den speciella lukten av vatten och jord och sten och hörde bara ett dovt porlande någonstans framför oss. Då såg vi det.
Alldeles ovanför våra huvuden, bara på en armlängds avstånd, var hundratals små gröna ljus tända. Det var lysmaskarna vi hört så mycket om. Abbey Caves var trots allt vad de kallar för Glowworm Caverns. Lysmasksgrottor.
Det var vackert. Det var som om himlen fanns precis på stenen ovanför oss. De pulserande stjärnorna rörde sig långsamt och regnet föll från de små upp-och-ner-vända stenkullarna. Varje tunn, avlång mask bar en liten sfär av neon inom sig. Det hängde en tunn tråd av något som skulle kunna ha varit spindelnät från varje mask. De rörde sig mellan blivande stalagmiter som om de letade efter något.
Vi beundrande skådespelet ett tag innan vi tände lamporna och gick längre in i berget.
Vi hade nog klättrat, krupit och vadat i närmare en halvtimme när vi kom till en stor pool av vatten. Det såg ganska djup ut men vi provade fortsätta ändå. Lysmaskarna glödde svagt i ljuset från LED-lamporna och det mörka vattnet nådde oss nu till midjan.
Vi passade ficklamporna mellan varandra när vi var tvungen att använda båda händerna för att ta oss över vissa stenar och klippor. Det var ett minst sagt påfrestande uppdrag att ta sig längst in i grottan och jag slog huvudet i grottaket ett antal gånger.
Men det var det värt. Organ Cave slutade i en stor cirkulär sal, till hälften fylld med midjehögt vatten och resten fylld med små, pulserande, gröna ljus. Vilken syn det var. Det var som taget ur en dröm.
Vi stannade där, hämtade andan, kylde oss i vattnet och beundrade verkligheten. Vi hade nått vårt mål.
Klart att de andra grabbarna skulle skrämma skiten ur mig och Rich när vi var påväg tillbaka igen också.
Richard hade även på sig sin Go-Pro (en actionkamera) så jag ska försöka plocka några bilder av honom senare. Det vore askul att kunna ladda upp några bilder från insidan. För om ni får chansen att klättra in i en lysmasks-grotta så är det min bestämda åsikt att ni ska göra det.
När det äventyret var avslutat så släppte vi av Max och Scott på hostelet och drog vidare.
Vi körde ett par timmar tills vi kom till ett ställe som hette Paihia (fajja) och letade camping-plats. Det verkade vara ett jäkla pådrag där så vi frågade en vakt vad som var på gång. Vi hade tydligen råkat promenera in i den största årliga politiska händelsen i Nya Zealand; på samma ställe där man för nästan två hundra år sedan skrev ett avtal med britterna som i praktiken gav dem makt över Māori. "Jaja," tänkte vi, "det här blir ett bra ställa att smälla upp tältet på."
Bettan, Ted och Rich. Fin backspegel va?
Det var coolt att snacka lite med folket där i alla fall. Tydligen så är det så att Māori fortfarande kämpar för att bli självständiga och den här politiska debatten som hålls drar alltså närmare 280 000 människor varje år! Folk campar lite överallt och allting är gratis! Mat, boende, vatten, U name it! Vi fick smita ut bakvägen genom stan för att ta oss därifrån dagen därpå.
No comments:
Post a Comment